Since 1949
Frågan är med jämna mellanrum uppe till rättslig prövning inte minst när det gäller förändringar i hur årsavgiften ska beräknas. Det finns därvid två olika bedömningsnormer att ta fasta på. Den ena är generalklausulen i 7 kap. 16 § lagen om ekonomiska föreningar. Enligt stadgandet får inte föreningsstämman fatta beslut som är ägnade att bereda otillbörlig fördel åt en medlem eller någon annan till nackdel för föreningen eller annan medlem. Generalklausulen är ett uttryck för principen om medlemmarnas likställighet. Saken kan också uttryckas så att föreningsstämman är skyldig att handla lojalt mot en medlemsminoritet (jfr. prop. 1986/87:7 s. 114 och 140). När det gäller just valet v beräkningsgrunder för årsavgifterna bör uppmärksammas att en bostadsrättsförening i regel har en relativt stor frihet att avgöra vilken beräkningsgrund som ska tillämpas (jfr. Julius m.fl., Bostadsrättslagen - En kommentar, 4 uppl., s. 286 f).
Den andra normen är den allmänna associationsrättsliga likhetsprincipen, som innebär att föreningens organ måste behandla alla medlemmar lika om en olikbehandling inte är motiverad av sakliga skäl (jfr. NJA 1977 s. 393). Principen gäller parallellt med generalklausulen. Här handlar det således om en avvägning mellan föreningens och den i förekommande fall kränkta medlemmens intressen.
I båda fallen är det medlemmen som har bevisbördan för att en otillbörlig behandling är för handen. I förekommande fall kan bevisbördan förflyttas på föreningen såvitt avser frågan om en olik behandling är sakligt motiverad.
I Svea hovrätts dom 2012-10-09, målnr. T 271-12, kom likhetsfrågorna att ställas på sin spets i anslutning till prövningen av en klandertalan av stämmobeslut om att ändra beräkningsgrunden för årsavgifternas bestämmande. Den nya beräkningsgrunden utgjordes av bostadsrätternas ytor. Hovrätten kom fram till att någon olika behandling inte förelåg (två lägenheter med souterräng planlösning hanterades något annorlunda vilket dock med hänsyn till omständigheterna inte ansågs påverka hovrättens överväganden). De omständigheter som särskilt lyftes fram av hovrätten kan enklast sammanfattas enligt följande:
Beträffande generalklausulen noterades att den avgift som ursprungligen belöpte på bostadsrättshavarens bostadsrätt bestämts på ett sätt som inte var objektivt motiverat utan mer hängde samman med föregående ägares, som det måste förstås, relation till föreningen. Den nya beräkningsgrunden är vanligt förekommande i föreningar och transparent och enkel att tillämpa. Syftet ansågs också vällovligt, nämligen att de mindre lägenheterna inte skulle drabbas av, relativt sätt, högre avgifter jämfört med de större lägenheterna. Vad sedan angår den associationsrättsliga likhetsprincipen framhåller hovrätten att den nya beräkningsgrunden tillämpas på varje lägenhets totala yta och på samma sätt för alla lägenheter i föreningen. Hovrätten ansåg också – vilket måhända är det tyngsta argumentet vid den här prövningen – att sakliga skäl förelåg för ändringen.
En tillämpning av generalklausulen och likhetsprincipen handlar således om att först utreda om ett beslut leder till en otillbörlig fördel åt en medlem eller någon annan, till nackdel för föreningen eller annan medlem. Otillbörligheten är svår att bestämma och det blir upp till domstolarna att pröva saken från fall till fall. I RH 1990:118 (Jfr. även NJA 1989 s. 751 där det handlade om ett beslut att kostnaderna för kabel-TV skulle finansieras över årsavgifterna). ansågs t.ex. inte en bostadsrättsförenings stämmobeslut om installation av hiss i föreningens fastighet, ägnat att bereda otillbörlig fördel åt en medlem eller någon annan. Hovrätten anför bl.a.:
...ligger det i sakens natur att nyttan av en hiss varierar beroende på lägenhetens och andra utrymmens belägenhet och på de boendes individuella behov. På motsvarande sätt påverkar en hissinstallation i en bostadsrättsfastighet i växlande grad bostadsrätternas marknadsvärde. Det kan därför i och för sig sägas att ett beslut i en bostadsrättsförening att installera hissar ofta gynnar somliga bostadsrättshavare till nackdel för andra, i vart fall om inte kostnaden fördelas i relation till hissens betydelse för respektive lägenhet.
Vid tillämpningen av den mer allmänna associationsrättsliga likhetsprincipen lämnas föreningen dessutom en möjlighet att vidta ändringar som är sakligt motiverade.
I Högsta domstolens dom 2012-05-08, målnr. T 2271-10, handlade det om ett beslut om att uppföra ett bullerplank. I tingsrättens dom, vilken är den som slutligen fastställs, uttalas:
Det i målet klandrade beslutet att uppföra ett bullerplank medför inte i sig att medlemmarna på något direkt sätt behandlas olika. Det är inte fråga om ett beslut som riktar sig endast till vissa medlemmar, som t.ex. om en stämma i en bostadsrättsförening skulle besluta att renovera endast vissa trappuppgångar i de byggnader som tillhör föreningen eller att sänka endast vissa medlemmars avgift. Beslutet innebär inte heller .… att olika medlemmar får bära olika stora andelar av kostnaderna. Det är däremot ostridigt i målet att olika medlemmar kommer att ha varierande nytta av bullerplanket. Beslutet kan därmed sägas behandla medlemmarna olika på ett indirekt sätt. Likhetsprincipen kan dock inte anses innebära ett krav på att alla medlemmar alltid ska ha exakt samma nytta av beslutet. Att vissa beslut i realiteten medför större nytta för vissa medlemmar är mer eller mindre ofrånkomligt och kan inte anses innebära ett brott mot likhetsprincipen, åtminstone inte så länge som det rör sig om en för en fastighet nödvändig eller rimlig nyttighet. Att på en fastighet med byggnader som ligger intill en trafikerad väg sätta upp ett bullerplank - som är till nytta endast för vissa av bostadsrättsinnehavarna - kan enligt tingsrättens mening inte anses skilja sig från installation av t.ex. en hiss - som är till nytta bara för dem som bor högre upp i fastigheten (jfr RH 1990:118).
När det gäller den ekonomiska beräkningsgrunden äger föreningarna betydande frihet att besluta om förändringar. Likaså innebär inte likabehandlingsprincipen också att en nyttighet som rent allmänt är till fördel för föreningen också kommer alla medlemmar till nytta i lika hög utsträckning. Härutöver kan också en förening som har sakliga skäl för beslut ofta genomdriva detsamma även om vissa medlemmar påverkas negativt av beslutet. En medlem som vill ta strid mot sin förening bör iaktta betydande försiktighet.