Since 1949
Utgångspunkten för frågan om principen om ansvarsgenombrott är att en aktieägare normalt inte har något personligt betalningsansvar för aktiebolagets förpliktelser (jfr l kap. 3 § aktiebolagslagen). Bestämmelsen lyder:
I ett aktiebolag har aktieägarna inte något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser.
I 25 kap. 19 § finns bestämmelser om personligt betalningsansvar för aktieägare i samband med likvidationsskyldighet på grund av kapitalbrist.
Ansvarsgenombrott är inte så ofta förekommande i svensk rätt. De rättsfall som brukar åberopas i sammanhanget är främst NJA 1947 s. 647 samt NJA 1942 s. 473. Jfr även NJA 1975 s. 45, NJA 1982 s. 244 och NJA 1992 s. 375) Men principen finns där och under senare år har den också tillämpats inom miljörätten (jfr Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen som 2013-06-26, mål nr M 11429-12).
Svea hovrätt tillämpade principen i en dom 2014-03-20, mål nr T 3030-13 där det handlade om ansvaret för uppkomna rättegångskostnader. Bakgrunden var att ägarna till bolag som försatts i konkurs skapade ett aktiebolag (processbolaget) genom vilket talan om skadestånd väcktes en revisorsfirma (”R”). Grunden för talan var vårdslös skatterådgivning som lett till konkursen ovan. Processbolagets aktiekapital var 100 000 kronor och den enda verksamhet som processbolaget bedrev var rättsprocessen mot revisorsfirman. Processbolagets aktiekapital reducerades med jämna mellanrum helt eller delvis när ombudskostnaderna skulle regleras men då tillsköts medel genom ägarnas försorg. Talan förlorades och processbolaget försattes i konkurs då rättegångskostnaderna inte kunde betalas.
R väckte talan mot ägarna och gjorde gällande att dessa skulle anses personligt betalningsansvariga för rättegångskostnaderna. Omständigheterna till stöd för tala var bl.a. att R ofrivilligt blivit part i en kostsam rättsprocess och tvingats att fullfölja denna med en motpart som inte haft tillräckliga kapitalresurser och som avsiktligt gjort sig insolvent för att undandra sig ansvar för revisorsfirman rättegångskostnader. Revisorsfirman framhöll att ägarna, dvs. haft ett bestämmande inflytande över bolaget och bolaget har saknat anställda. Domstolarna ansåg att principen om ansvarsgnombritt var tillämplig och ägarna ådömdes ett eget personligt betalningsansvar.
Tingsrättens uttalade i sin dom, till vilken hovrätten i sak anslöt sig, att principen:
om ansvarsgenombrott ska tillämpas mycket restriktivt och kan komma ifråga endast i sådana fall där ägare på ett stötande sätt använt bolagsformen för att minimera sin egen ersättningsskyldighet och där bolaget utrustats med helt otillräckliga kapitalresurser (se Johansson m.fl, Aktiebolagslagen, l januari 2012, Zeteo, kommentaren till l kap. 3 §). Omständigheter som kan motivera ansvarsgenombrott är att bolaget inte har haft något självständigt affärsmässigt syfte, inte haft någon självständig förvaltning och att det har varit underkapitaliserat i förhållande till sin verksamhet (se NJA 1947 s. 647, RH 2011:24 och Rodhe i Festskrift till Jan Hellner 1984 s. 4810).
Domstolarna fann att processbolagets enda syfte var att driva processen, att det saknat ett självständigt affärsmässigt syfte och självständig förvaltning, att det varit underkapitaliserat, och att ägarna hade ett stort eget ekonomiskt intresse av att driva processen. Tingsrätten tog även fast på att processbolaget vid två tillfällen förbrukat mer än hälften av aktiekapitalet, vilket i sig innebär att de kapitaltäckningsregler i aktiebolagslagen som syftar till att skydda bolagets borgenärer har åsidosatts.
Konsekvensen av upplägget var att revisorsfirman inte kunde undvika processen och tog risken av denna, en risk som dessutom var stor, medan ägarna själva till synes inte tog någon risk alls. Tingsrätten uttalade med hänvisning till detta att upplägget var att anse som:
ett sådant otillbörligt förfarande som i den allmänna omsättningens intresse saknar berättigande. Om sådana förfaranden accepteras riskerar borgenärernas förtroende för aktiebolaget som motpart att urholkas, vilket i sin tur skulle innebära att aktiebolagsformen förlorar den användbarhet och attraktivitet den har i affärslivet. Det finns därför förutsättningar att sätta aktiebolagslagens regler om skydd mot personligt betalningsansvar åt sidan.
Eftersom ägarna ansågs ha ett bestämmande inflytande över processbolaget ådömdes de ett eget personligt betalningsansvar.
Avgörandet visar att det finns vissa begränsningar beträffande räckvidden av l kap. 3 § aktiebolagslagen. I den mån ett förfarande anses tillräckligt otillbörligt kan således gränsen mellan den juridiska personen och den bakomliggande ägaren (som kan vara antingen en juridisk eller en fysisk person) brytas igenom. I den anglosachsiska rätten är detta mer vanligt och principen kallas där piercing (eller lifting) the corporate veil. Omständigheter som kan leda till ansvarsgenombrott synes främst handla om syftet med verksamheten, om företaget är underkapitaliserat och självständigheten i förhållande till ägarna.