Since 1949
1. Inledning
1.1 Arbetsdomstolen kom i sin dom, 2015-02-11 , 8/15, mål nr B 102/14[1] nyligen fram till att en konkurrensklausul mellan en revisor som slutat sin anställning och den stora revisionsfirman var oskälig enligt 38 § avtalslagen. Vi talar här om en revisor som var kontorschef och tillsammans med sin far revisorsfirmans enda representanter på orten. Arbetsdomstolen förklarar utförligt praxis rörande konkurrensklausuler och den är värd att citera.
Utgångspunkten i svensk rätt är att en arbetstagare, efter att anställningen har upphört, i princip fritt får bedriva konkurrerande verksamhet med sin tidigare arbetsgivare. Arbetsgivare och arbetstagare kan träffa avtal om konkurrensklausuler, vilka begränsar arbetstagarens möjligheter att efter anställningens upphörande bedriva verksamhet som konkurrerar med arbetsgivarens eller att ta anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet. Konkurrensklausuler får inte strida mot kollektivavtal som arbetsgivaren och arbetstagaren är bundna av. På stora delar av arbetsmarknaden regleras konkurrensklausuler genom 1969 års överenskommelse angående begränsning av konkurrensklausuler, vilken träffats mellan å ena sidan SAF och å andra sidan SIF, SALF och CF (numera Svenskt Näringsliv och Unionen, Ledarna samt Sveriges Ingenjörer). Det har inte gjorts gällande att [revisorsfirman] och/eller [revisorn] är bundna av 1969 års överenskommelse (jfr AD 1984 nr 20). Av 38 § avtalslagen framgår att en arbetstagare inte är bunden av en konkurrensklausul om denna sträcker sig längre än vad som är skäligt. Vid bedömningen av skäligheten bör en jämförelse med 1969 års överenskommelse göras. Det föreligger en omfattande praxis från Arbetsdomstolen som belyser hur denna skälighetsbedömning ska gå till. Denna praxis präglas av en starkt restriktiv syn (AD 2010 nr 53 och AD 2001 nr 91). Prövningen innefattar en helhetsbedömning av klausulens skälighet. Vid denna beaktas för det första i vilken utsträckning arbetsgivaren har ett berättigat syfte med konkurrensbegränsningen. Som berättigade syften räknas bl.a. att skydda sådant tekniskt eller annat företagsspecifikt kunnande som arbetsgivaren förvärvat eller utvecklat (se 1969 års överenskommelse och t.ex. AD 2009 nr 63). Även syftet att skydda bestående kundrelationer har godtagits som ett berättigat syfte, särskilt om kunderna tillkommit genom aktiv kundbearbetning eller motsvarande från arbetsgivarens sida (se t.ex. AD 2013 nr 24, AD 2010 nr 27 och AD 2002 nr 115). Också syftet att skydda företagshemligheter kan vara ett berättigat intresse (jfr AD 1984 nr 20). Däremot anses inte syftet att hålla kvar en arbetstagare med särskilda kunskaper och särskild kompetens vara ett berättigat intresse (se t.ex. AD 2001 nr 91 och AD 1991 nr 38). Vidare prövas i vilken utsträckning konkurrensklausulen begränsar arbetstagarens möjligheter att som anställd eller egen företagare bedriva yrkesverksamhet. Härvid beaktas sådana omständigheter som omfattningen av den verksamhet som arbetstagaren förbjuds att bedriva och bindningstidens längd. Även de sanktioner som är kopplade till överträdelser av klausulen kan beaktas. Därutöver tar domstolen hänsyn till om arbetstagaren erhåller någon kompensation under bindningstiden eller om arbetstagarens lön eller anställningsvillkor i övrigt har bestämts med utgångspunkt i de restriktioner som klausulen innebär (se t.ex. AD 2009 nr 63). Om klausulen endast i marginell utsträckning begränsar arbetstagarens möjlighet att bedriva yrkesverksamhet kan klausulen vara skälig även om någon kompensation inte utgår (se t.ex. AD 2010 nr 27 och AD 2002 nr 115). Därutöver beaktas även sådana omständigheter som om klausulen varit föremål för verkliga förhandlingar mellan parterna (se t.ex. AD 1993 nr 40), arbetstagarens ställning och anställningstid (se t.ex. AD 1992 nr 9). Även allmänintresset att upprätthålla konkurrens på den marknad som företagen agerar på, bör kunna beaktas (AD 1994 nr 65).
1.2 Vid sin prövning i förevarande mål konstaterar arbetsdomstolen att revisorsfirmans syfte med konkurrensklausulen – att skydda dess befintliga kundrelationer – i sig utgör ett sådant berättigat intresse som kan rättfärdiga en konkurrensklausul. Arbetsdomstolen tog dock fasta på att klausulen inte var begränsad till kunder som revisionsfirman hade när revisorn anställdes (jfr AD 1992 nr 9), utan även omfattade kunder som tillkommit därefter och att dessa kunder dessutom till helt övervägande del utsett revisorn personligen till revisor. Därtill ansågs revisorns möjligheter att efter den långs tid vederbörande varit anställd hos revisionsfirman (23 år) påtagligt begränsade om han inte fick vända sig till sina kunder. Arbetsdomstolen konstaterade vidare att den ersättningsskyldighet som konkurrensklausulen innebar i själva verket kunde jämställas till sina verkningar med ett skadestånd som inte endast marginellt inskränkte revisorns möjligheter att verka som revisor. Därtill medgav klausulen inte heller revisorn någon kompensation från revisionsfirman under bindningstiden. Därtill hade innebörden av klausulen inte diskuterats mellan parterna, trots att den i flera avseenden ansågs oklart formulerad.
1.3 Konsekvensens av att konkurrensklausulen enligt Arbetsdomstolens mening bedömdes som oskälig enligt 38 § avtalslagen var att den inte tillämpades.
2. Slutsats
2.1 Ska man skriva in en konkurrensbegränsning i en arbetstagares anställningsavtal eller i ett avtal i samband med att personen slutar bör man vara observant på den generellt avvisande inställning som svensk arbetsrätt hyser till sådana regleringar. En absolut förutsättning för att en sådan klausul ska äga giltighet är att den speglar ett berättigat intresse för arbetsgivaren. Det ska då handla om så speciellt kunnande att man kan säga att företaget ”står och faller” med detta eller i vart fall tar stor skada om kunnandet röjs för tredje man. Bestående kundrelationer är skyddsvärt men observera då att bara för att indragna kunder av arbetstagaren per se är arbetsgivarens kunder är det inte lika självklart att dessa kunder också anses omfattas av begreppet ”bestående kundrelationer”. I förevarande mål konstaterades att revisorn personligen innehade uppdragen och inte revisionsfirman vilket i och för sig hade varit möjligt enligt gällande aktiebolagslag. Begränsas en arbetstagares möjligheter som anställd eller som egen företagare att bedriva yrkesverksamhet talar det för att en konkurrensbegränsnings klausul anses oskälig. För att undvika detta kan man erbjuda den anställde viss ekonomisk kompensation. Ju längre tid en konkurrensklausul gäller desto högre risk för att den anses oskälig. Det finns, vilket också framgår av domen, fler omständigheter att väga in. Vad som dock framgår tydligt är att en klausul anses oskälig så riskerar arbetsgivaren att förlora allt det som eftersträvats. En väl avvägd klausul – om en sådan överhuvudtaget ska gälla mellan parterna – är således A och O.
Claude D Zacharias
[1] Två ledamöter anförde skiljaktig mening.