Since 1949
Claude Zacharias
1. Bakgrund
I NJA 1991 s. 163, handlade det om en tragisk olycka. I den aktuella fastigheten fanns en äldre s k gallerhiss med träväggar. Den bakre hissväggen bestod av fyra sidställda träspeglar i ramverk, två övre och två nedre speglar. De övre speglarna, vilkas undre kanter befann sig i vuxen midjehöjd, var 1050 mm höga och 235 mm breda. De undre speglarna hade samma breddmått men var 580 mm höga. På grund av åverkan i hissen föll den övre högre väggspegeln i bakväggen i hissen bort. Ordföranden i föreningen kontrollerade personligen skadan och sa därefter till sekreteraren i föreningen att göra skadeanmälan till fastighetsskötaren så att reparation kunde ske påföljande dag. Senare under dagen steg en liten pojken in i hissen och tittade ut genom hålet i väggen, varvid hans huvud träffades och krossades av hissens motvikt och pojken klämdes också fast mellan hissens baksida och motvikten. Pojken avled av sina skador.
Ordföranden i den aktuella bostadsrättsföreningen ansågs ansvarig för hissens säkerhet. Frågan som prövades i målet var om ordföranden hade handlat oaktsamt genom att inte omedelbart tillse att den trasiga hissen stängdes av. Högsta domstolen bekräftade i sin dom att den korrekta åtgärden, sedan hissen skadats på sätt som skett, hade varit att stänga av hissen till dess att skadan hade blivit reparerad. Att så inte skedde utgjorde utgjort en orsak till att pojken förolyckades.
2. Oaktsamhet i lagens mening
Frågan var då om oaktsamhet i enlighet med regleringen i 3 kap 7 § brottsbalken förelåg. Lydelsen är:
I lagkommentaren (Zeteo 2014-05-14) uttalas:
Ansvar för vållande till annans död förutsätter att gärningsmannen har orsakat den dödliga utgången och att han har orsakat denna genom oaktsamhet. Detta innebär inte att han för att kunna fällas till ansvar själv måste ha tillfogat den dödande skadan. Straffansvaret för honom kan uppstå genom en tidigare handling eller underlåtelse...För att någon ska kunna fällas till ansvar för vållande till annans död är det inte tillräckligt att hans gärning har orsakat döden och att gärningen var oaktsam. Det krävs att gärningen var oaktsam i förhållande just till den dödliga utgången…Om gärningsmannen visserligen har handlat oaktsamt och genom sin handling har orsakat offrets död, men hans oaktsamhet saknade relevans för denna effekt, ska han inte dömas för vållande till annans död….
3. Högsta domstolens domskäl
Relevansprövningen prövade Högsta domstolen när denna uttalade:
Den risk för skada på person som förelegat i anledning av hålet i hisskorgens vägg har närmast bestått i att någon som färdades med hissen kunde sticka ut huvudet eller t ex en arm genom hålet och därvid skadas av motvikten, som löpte på hisskorgens baksida; det var vad som hände på söndagskvällen. Det kunde också tänkas att den som betedde sig på nämnda eller annat liknande sätt kunde komma i kontakt med hisstrummans vägg och därvid ådraga sig skada. Såvitt framgår av utredningen fanns det inte några utskjutande föremål i hisstrumman som kunde förorsaka skada på den som stack ut huvudet eller annan kroppsdel genom hålet. Det har knappast funnits anledning räkna med att någon annan än ett barn skulle kunna komma till skada. Den avgörande frågan i målet är om det kan läggas [ordföranden] till last som straffbar försummelse att han inte insett berörda risk för skada.
Med den utgångspunkten konstaterade Högsta domstolen att föreningens ordförande dels inte var närmare insatt i frågor som rörde hissars funktion och dels att han inte nonchalerade saken utan omedelbart undersökte skadan. Ordföranden gjorde därvid den bedömningen att det enbart var fråga om en "snickeriskada" som inte inverkade på hissens funktionsduglighet utan kunde repareras efter helgen. I trappuppgången bodde enligt domen endast två barn, varav det ena aldrig åkte med hissen, och det var dessutom inte tillåtet för barn att själva använda hissen. Högsta domstolen uttalade vidare:
Detta har naturligtvis inte uteslutit att en olycka kunde inträffa, något som ju också skedde. Det måste vidare antas att hissen använts i vanlig omfattning under den aktuella söndagen och att boende i huset alltså måste ha uppmärksammat skadan. Men såvitt framgår har inte någon under dagen framställt erinran till [ordföranden] eller annan om att hissen fick användas. Risken för att en olycka med personskada som följd skulle inträffa i den föreliggande situationen måste anses ha varit mycket ringa. Enligt en av de i målet hörda hissexperterna har en olycka av det slag som den aktuella såvitt känt inte tidigare inträffat. Att den ifrågavarande olyckshändelsen likväl kom till stånd innan skadan sannolikt följande dag skulle ha blivit föremål för åtgärder till följd av den instruktion som [ordföranden] lämnade bostadsrättsföreningens sekreterare måste tillskrivas en serie olyckliga omständigheter…Att [ordföranden] inte räknat med möjligheten att någon kunde komma att sticka ut huvudet eller annan kroppsdel genom hålet i hisskorgen och inte heller tänkt på den fara som särskilt motvikten utgjorde om hissen kom i rörelse vid ett sådant beteende har visserligen utgjort en felbedömning. Hans bedömning av skadan och den därav föranledda underlåtenheten att stänga av hissen kan emellertid, med hänsyn till det tidigare anförda och omständigheterna i övrigt, inte anses innefatta en sådan klandervärd försummelse som skall föranleda straffansvar. På grund härav skall åtalet ogillas.
4. Skiljaktig mening
Ett justitieråd var skiljaktig och ansåg att ordföranden skulle fällas till ansvar. Motiveringen var:
En hiss anses innebära särskilda faror för dem som begagnar den…Det är inte heller svårt att förstå de risker som är förknippade med en hiss. Den tunga hisskorgen färdas upp och ner i en trång hisstrumma, likt en cylinder i en kolv. Kroppsdelar som hamnar mellan hisskorg och hisstrumma riskerar att krossas, kapas eller eljest komma till skada. En påminnelse härom utgjorde den gallergrind som fanns i den ifrågavarande hissen och som skulle förhindra att hisspassagerare kom i omedelbar kontakt med hisstrumman på dörrsidan…Det bör därför även för en ren lekman som [ordföranden] ha varit uppenbart att ett 23,5 cm brett och 105 cm högt hål i hissväggen löpande från drygt en meters höjd och uppåt mot hisstaket representerade en fara för dem som begagnade hissen … han borde ha förstått att det fanns risk att den del av hisstrumman som hålet skulle passera under färd med hissen kunde innehålla t ex utskjutande spikar eller armeringsjärn som kunde skada en hand eller annan kroppsdel som stacks in i hålet. Möjligheten av att hisstrumman smalnade av uppåt eller nedåt så att dess vägg kom att stryka mot hålet i hissväggen med åtföljande risk för krosskador bör ha framstått som en annan möjlig risk, att hålet i hissväggen under färd kunde passera en tvärbalk eller liknande - t ex en motvikt - som kunde kapa en kroppsdel som fördes in i hålet är ytterligare en möjlighet som [ordföranden] borde ha kommit att tänka på om han givit sig tid att överväga vilka risker som kunde vara förenade med att behålla hissen i drift trots hålet i hissväggen…[Ordföranden] visste att två barn bodde i trappuppgången och måste ha varit medveten om risken för att dessa inte respekterade anslaget om förbud för dem att begagna hissen. Hans undersökning av skadan på hissen föranleddes av ett telefonsamtal med bostadsrättsföreningens sekreterare och utfördes medan sekreteraren väntade i telefonen. Undersökningen innebar att [ordföranden] inspekterade hissen medan denna stod stilla och innefattade alltså inte t ex en färd med hissen upp eller ned för att undersöka i vad mån hisstrummans vägg eller någon balk i denna, hissens motvikt eller någon annan del av hisskonstruktionen i kombination med hålet i hissväggen kunde innebära fara för olycksfall av det slag som sedan inträffade. På grundval av denna summariska undersökning och utan att ens försöka inhämta synpunkter från någon expert, t ex det företag som hade bostadsrättsföreningens uppdrag att också under helg avhjälpa fel på hissen, beslöt [ordföranden] att hissen skulle kvarstå i drift. Härigenom har [ordföranden] förfarit oaktsamt.
Det skiljaktiga justitierådet ställde som framgår av citatet mycket högra krav på ordföranden och dennes insikt, vad han borde ha förstått och vad han borde ha gjort.
5. Avslutande kommentar
Man kan ha synpunkter på hur mycket ansvar och hur stor insikt man ska avkräva en människa, ordförande i en bostadsrättsförening eller inte. Det är ganska uppenbart att vanliga människor som sitter i en förenings styrelse är just vanliga människor, och jag tror att de krav som den skiljaktiga ledamoten av Högsta domstolen ställde, är mycket höga kanske till och med så höga att om de som i dag sitter i styrelserna skulle avkrävas ett sådant ansvar så är risken att inga vill sitta i styrelserna överhuvudtaget. Ska man utgå från att ingen respekterar reglerna varför ska man då, för att ta ett exempel, alls ha förbudsregler? Utan att ta ställning till domen som sådan kan konstateras att juridiken ska vara lika för alla, rättvis och rimlig utan känslomässig påverkan och att majoriteten av Högsta domstolen inte ansåg att kraven skulle ställas högre vad gäller oaktsamheten än vad som blev utfallet i domen.
Ett begrepp som ofta används i såväl de skadeståndsrättsliga sammanhangen som juridiken i övrigt, är att det ska ligga ”i farans riktning” vilket innebär att det ska vara förutsebart. I detta fall, hur olyckligt det än må vara, ansågs inte ordföranden ha kunnat förutse olyckan och omständigheterna var inte heller sådana att ordförandena ansågs ha gjort en så allvarlig felbedömning av situationen att han kunde anses oaktsam i brottsbalkens mening. Man ska också hålla i minnet att kraven ur ett straffrättsligt perspektiv på fällande dom ställs betydligt högre än kraven vid en civilrättslig prövning. En skadeståndstalan i en civilrättslig process kan därför komma att bedömas annorlunda.