Since 1949
Claude D Zacharias
1. Inledning
1.1 Högsta domstolen har i en, för oss praktiserande jurister, oerhört spännande dom, tydligt och pedagogiskt redovisat hur bevisvärdering och bevisprövning ska gå till och de principiella skälen är, trots att det handlar om en straffrättslig prövning, lika aktuella för civilmålen. Redovisningen nedan är därför – inte minst som författaren uteslutande arbetar med civilmål – anpassad för just civilmålen. Arbetar man med processrätt i högre utsträckning är läsning av domen närmast obligatorisk. Författaren har ingen intention att redovisa bakgrunden till det tragiska – men lyckligtvis utan dödlig utgång – familjedramat där hustrun kastades ut över balkongen sex trappor upp i flerfamiljsfastigheten. I stället följer nedan en redovisning av Högsta domstolens principiella ställningstaganden om just bevisvärdering och bevisprövning. Det finns anledning att framhålla att Högsta domstolen också prövar frågan om det i målet förelegat en otillåten taleändring vilket inte ansågs föreligga. Även resonemangen kring den frågan har ett intresse för processjuristen. Högst domstolen framhåller att när det är fråga om en sammanhängde kedja av händelser, ”händelseförlopp”, som leder fram till det konkreta rättsfaktum som åberopas är det fråga om tillåten komplettering av redan tidigare konkreta rättsfakta, eller grunder för talan om man så vill. Högsta domstolen uttalar:
De nu åberopade omständigheterna ingår alltså i ett sammanhängande händelseförlopp med de tidigare åberopade, och alla omständigheterna måste anses vara nära förbundna med varandra. Det spelar då ingen roll att de tillagda omständigheterna konstituerar ett särskilt brott (misshandel). Inte heller är det nödvändigt att uppsåt att döda har funnits redan från början. Det är ändå fråga om samma gärning. (Jfr NJA 2007 s. 557 samt EU-domstolens domar i målen Van Esbroeck, C-436/04, EU:C:2006:165, Van Straaten, C-150/05, EU:C:2006:614, Kretzinger, C-288/05, EU:C:2007:441 och Kraaijenbrink, C-367/05, EU:C:2007:444. Jfr även NJA 1987 s. 61.)
2. Bevisprövning och bevisvärdering
2.1 Med hänvisning till 35 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) uttalar Högsta domstolen att "[u]tgångspunkten är att det råder fri bevisföring och fri bevisprövning. Bedömningen av om en talan är styrkt ska grundas på den bevisning som [...] I mål där det har hållits huvudförhandling ska domen bygga på det som har förekommit vid förhandlingen (30 kap. 2 § första stycket). Något annat material får rätten inte beakta."
2.2 Högsta domstolen förklarar vidare innebörden av den fria bevisprövningen genom att framhålla att:
Den fria bevisprövningen innebär inte att värderingen av den åberopade bevisningen är helt överlämnad åt domstolens skönsmässiga bedömning. Endast rationella skäl får inverka på bedömningen. Analysen ska vara objektivt grundad och utföras strukturerat. Domstolens överväganden och slutsatser ska redovisas i domskälen på ett sätt som gör det möjligt för läsaren av domen att följa hur prövningen har genomförts. Högsta domstolen har i olika avgöranden diskuterat bl.a. hur och i vilken ordning som bevisningen bör prövas i olika situationer. Här kan hänvisas exempelvis till rättsfallen NJA 1991 s. 56, NJA 1999 s. 480, NJA 2009 s. 4471 och II samt NJA 2010 s. 671.
2.3 Här vill författaren skjuta in att just detta med vikten av att domskälen är förståeliga och tydliga så att läsaren förstår hur domstolen resonerat och också kanske kan ta till sig domen som sådan, är en alltför ofta eftersatt skyldighet, framför allt beträffande domar från tingsrätterna. En förklaring är arbetsförhållandena men också den stötande principen om att domare i dag synes få sin lönesättning bedömd bl.a. mot bakgrund av antalet avverkade domar. Under författarens närmare 25 år i yrket innefattande dåtidens sedvanliga tingstjänstgöring, är försämringen såväl vad gäller rättssäkerheten (i vilken författaren bl.a. inkluderar den besvärande hets från domstolarna på levererandes av inlagor och utsättandet av mål samt inte minst de ihärdiga och inte sällan stötande försöken att tvinga parterna till en ”frivillig” lösning) som utformandet av domar påfallande.
2.4 Högsta domstolen fortsätter med att redogöra för tillämpningen av olika bevisvärderingsprinciper (författaren vill här starkt rekommendera Lars Heumans bok ”Bevisvärdering i tvistemål”, Jure förlag, 2005). Högsta domstolen uttalar:
Att det råder fri bevisprövning hindrar alltså inte att vissa principer för bevisbedömningen kan gälla i olika hänseenden och att sådana principer kan utvecklas i rättspraxis. Som Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 2004 s. 176, som gällde bl.a. frågan om bevisning av uppsåt, måste dock principer och riktlinjer för bevisbedömningen behandlas med försiktighet och urskillning. Det är inte möjligt att ange en modell för bevisbedömningen som kan tillämpas i alla olika typer av mål. Men det utesluter inte att det för en kategori av fall kan finnas en metod som bättre än andra är ägnad att säkerställa såväl en omsorgsfull värdering av bevisningen som en tydlig redovisning av domstolens överväganden. En metod som kan användas i vissa fall, t.ex. i ett fall som detta, är att rätten först identifierar de faktiska förhållanden (bevisfakta) som har åberopats och som har betydelse med avseende på bevistemat. Med bevistema avses då den eller de omständigheter (rättsfakta) som talan baseras på [...]; För att inte bevisbedömningen ska bli resultatet av ett mera allmänt betraktande av bevisningen i målet är det i regel lämpligt att domstolen värderar betydelsen av varje bevisfaktum. Sådan bevisning som bedöms vara av mindre betydelse kan till en början läggas åt sidan. Om det visar sig att det sammanvägda värdet av den bevisning som har åberopats till stöd för bevistemat [...] inte är så högt, att det räcker för att detta ska vara styrkt, saknar bevisning som har åberopats mot temat betydelse. [...] Om däremot bevisningen är så stark, att den i sig är tillräcklig för att beviskravet ska vara uppfyllt, måste den [motpartens uppgifter] och bevisning som stöder denna granskas. Motbevisas det som läggs [motparten] till last ska talan lämnas utan bifall. Så blir också följden om motpartens berättelse och annan bevisning som har åberopats mot bevistemat tar sådan kraft från de bevisfakta som talar för detta, att beviskravet inte är uppnått. Innan bevisbedömningen avslutas ska en övergripande och slutlig sammanvägning av bevisningen göras, och då kan det finnas anledning att också beakta sådan bevisning som tidigare har lagts åt sidan.
2.5 Högsta domstolens domskäl är således en manual för hur vi processjuristen bör tänka när vi formulerar en ansökan om stämning och för kundens talan inför rätten. Högsta domstolen tydliggör också att det i princip är av mindre intresse vad som till äventyrs förekommit i olika tidigare kontakter med myndighetspersoner eller tredje mans uttalanden i form av ”karaktärsvittnen”. I vart fall får den typen av stödbevisning endast sekundär betydelse. Högsta domstolen upprätthåller därmed omedelbarhetsprincipens centrala betydelse inom processrätten. Däremot får bevismedel som t.ex. vittnesmål (i civilmål lämnade under huvudförhandling) som har direkt bäring på händelserna omedelbart före och efter (ett konkret åberopat rättsfaktum), betydelse liksom t.ex. bevismedel i form av bl.a. olika dokumentation.
2.6 Härutöver framhåller Högsta domstolen, beträffande muntliga utsagor, att:
[…] vittnesbevisning som går ut på att något inte har hänt [...] måste behandlas med särskild försiktighet. Det är långt ifrån alltid som negativ bevisning [...] utesluter ett påstått händelseförlopp.
3. Avslutande synpunkter
3.1 Det torde knappast råda någon tvekan om att avgörandet kommer att citeras flitigt bland processande jurister och hänvisningarna till "bevisvärderingsmålet" kommer därför att i mångt och mycket ligga till grund för hur en talan byggs upp och vilken bevisning som åberopas.
3.2 Viktigt är att lägga på minnet är värderingen av olika bevismedel; inte minst muntliga sådana. Negativ bevisning tillerkänns som regel ett begränsat bevisvärde.
3.3 Domstolarna kommer med säkerhet att använda sig av Högsta domstolens domskäl i valda delar, vid formulerandet av domskälen. Utöver att Högsta domstolen ändrade hovrättens, för den allmänna rättsuppfattningen stötande, frikännande, har Högsta domstolen meddelat en dom som är vägledande i sin sanna betydelse.
________________________________________________________