Claude D Zacharias lämnar Sveriges Advokatsamfund

Den 25 oktober 1991 valde jag in som ledamot av Sveriges Advokatsamfund. Sedan dess har jag sett hur Advokatsamfundet förändrats i sådan utsträckning att jag inte längre känner igen mig. Politiska och populistiska budskap som inte överensstämmer med flera andra ledamöters åsikter har publicerats i eskalerande omfattning över tid, särskilt under den föregående generalsekreterarens tid. Den ojämna fokuseringen på rättsområden jag inte varit verksam inom är att beklaga. Därför lämnade jag Advokatsamfundet vid årsskiftet vilket den 27 januari 2022, nästan en månad senare, beviljades av samfundet (observera "beviljades" hur anmärkningsvärt är inte det – är alternativet tvångsanslutning?!).

Bland de orsaker som fick mig att äntligen begära mitt utträde kan flera nämnas. Alla är bundna av en rättskraftig dom men tydligen anser sig inte Advokatsamfundet behöva respektera detta. Samma argumentering i tingsrätt, hovrätt och indirekt i HD i två mål (samma koncerngrupp med samma huvudman men två olika bolagsföreträdare vilka råkar vara makar). Advokatsamfundet menade i de aktuella fallen, att de civilrättsliga prövningarna var något de inte behövde bry sig om - uppenbart trams för de som kan det minsta om processrätt. Om inte Advokatsamfundet respekterar domstolarna varför ska då någon annan respektera Advokatsamfundet?

Advokatsamfundet lever också i den med förlov sagt, naiva uppfattningen att höjer man straffavgiften till drakoniska 250 000 kronor, så bidrar det till en bättre status bland allmänheten. Respekt förtjänar man och inga straffavgifter i världen kan förändra det. Till detta kommer den anmärkningsvärda situationen att medan de flesta personer i vårt land, kan överklaga en dom eller ett beslut, så kan i princip aldrig en advokat överklaga en varning eller en erinran från Disciplinnämnden inom Sveriges Advokatsamfund. Till och med fastighetsmäklare har möjlighet att överklaga sin Disciplinnämnds beslut som går dem emot. Skråtänkandet och rädslan för transparens är frustrerande. Att lägga pengar på reklamfilmer om hur bra just advokater är med tyngd på den grundläggande familjerätten ökar knappast förtroendet för advokatkåren heller, om nu någon vill spilla tid på att titta på dessa tillrättalagda filmer.

Titeln "Advokat" har betytt väldigt lite för mig, mer för andra skulle jag tro. Titeln har aldrig definierat mitt arbete utan det är min utbildning, mitt kunnande och min erfarenhet.  Många förstår inte heller skillnaden mellan en advokat och en jur. kand. Utbildningsmässigt är det ingen skillnad, båda har samma universitetsutbildning. De kunder som genom åren begärt mitt biträde och efterfrågat mina råd, har i stort sett regelmässig, kontaktat mig på rekommendation. Titeln "Advokat" är förvisso skyddad i lag men detta kommer till ett pris, Advokatsamfundet är Statens "gisslan" vilket inte minst märks i de låga rättshjälpsersättningarna, nu senast en ökning om fantastiska 17 kronor per timma – skrattretande! Jag arbetar dock inte med allmän rättshjälp. Orsakerna till att jag stannat kvar i Advokatsamfundet så här många år är främst två – försäkringsskyddet och omsorgen av mina anställda som ville söka sig in till Advokatsamfundet. Det finns alternativa försäkringslösningar och anställda har jag inga numera.

Det känns befriande att äntligen vara kvitt en organisation jag inte känner någon som helst samhörighet med och som absolut inte är eller någonsin varit ett stöd för min verksamhet eller för mig. Jag blir, för att använda mig av ett politiskt uttryckssätt, en juridisk vilde, utan några andra lojaliteter än mina kunders intressen. Därtill kan jag ta tillfälliga anställningar och erbjuda mitt huvud till de som vill. Befintliga kunder är fullt informerade och strutar i titeln.