Since 1949
Solidariskt kostnadsansvar för rättegångskostnader
18:3 och 18:7 (18:6) Rättegångsbalken
Claude D Zacharias
1. Inledning
Under åren, dryga 30 faktiskt, som författaren nu varit yrkesverksam jurist innefattande tingstjänstgöringen, har frågan om ett ombuds eventuella solidariska kostnadsansvar med klienten mycket sällan blivit föremål för rättslig prövning. I sak är det kanske inte heller förvånande, trots allt så skjuter man inte advokaten blott därför att denne är ”budbärare” av dåliga nyheter.
Icke desto mindre förekommer det men yrkanden om sådant ansvar lämnas ofta därhän. Det beror inte alltid på att kritiken om motpartsombudets processföring nödvändigtvis är ogrundad. Orsaken torde stå att finna i de högt ställda krav som den rättsliga regleringen innebär. En orsak till det är kanske att utan högt ställda krav skulle ombud kanske vara mindre benägna att företräda någon i en svensk domstol. Ett annat skäl är måhända att domstolarnas eget ansvar för den materiella processledningen rimligen bör reducera tillfällena då ett ombud agerar så illa som ombud att ett solidariskt kostnadsansvar är befogat.
Författaren har noterat att vissa ombud, ibland i affekt men ibland av ren okunnighet, yrkar solidariskt kostnadsansvar trots att ett sådant yrkande inte har fog för sig. Därför omfattar denna artikel en kort redogörelse för bestämmelserna om solidariskt kostnadsansvar.
2. Rättslig reglering
En part kan, även om parten vinner en rättegång, åläggas att svara för den förlorade partens rättegångskostnader enligt 18 kap. 3 § Rättegångsbalken (”RB”). Bestämmelsen lyder:
Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att motparten givit anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad eller ock, om omständigheterna föranleda därtill, vardera parten bära sin kostnad.
Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad.
Bestämmelsen skall tillämpas dels när käranden inlett rättegång utan att motparten gett anledning till det, dels när svaranden genom fel eller försumlighet föranlett onödig rättegång. Paragrafen har även tillämpats analogt när käranden visserligen inte inlett onödig rättegång men vidhållit yrkande sedan svaranden medgivit del av kravet och yrkandet bifallits endast till den del det medgivits.
Det saknar betydelse huruvida felet eller försummelsen är att tillräkna parten personligen eller partens ställföreträdare, ombud eller biträde.[1]
Så långt utgångspunkten beträffande part, men regleringen för ombud återfinns i 18 kap. 7 § RB som lyder:
Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden.
Parten kan dessutom, som ännu ett undantag mot huvudregeln, få svara för motpartens kostnader trots framgång i målet jämlikt 18 kap. 6 § RB om dels förutsättningarna i 18 kap. 3 § RB är för handen eller parten orsakar att målets handläggning fördröjs eller orsakar merkostnader för motparten genom:
att inte inställa sig till en förhandling, eller
att underlåt att följa ett föreläggande från domstolen, eller
att medvetet framställa ett ogrundat påstående och parten dessutom insett eller bort inse att påståendet saknade fog, eller
att framställa en ogrundad invändning och parten dessutom insett eller bort inse att invändningen saknade fog, eller
att på annat sätt på grund av vårdslöshet eller försummelse[2]
Så långt utgångspunkten beträffande part, men regleringen för ombud återfinns i 18 kap. 7 § RB som lyder:
Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden.
De abstrakta rekvisiten för solidariskt kostnadsansvar är således att någon av förutsättningarna som regleras för part enligt 18 kap. 3 och 6 §§ RB är för handen, att ett eller flera ombud finns för den betalningsskyldige parten, och
a) ombudet har biträtt genom att inleda en rättegång, utan att motparten givit anledning därtill, eller uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, eller
b) ombudet orsakar att målets handläggning fördröjs eller orsakar merkostnader för motparten.
b.1 genom att inte inställa sig till en förhandling, eller
b.2 genom att underlåta att följa ett föreläggande från domstolen, eller
b.3 genom att framställa ett ogrundat påstående som ombudet dessutom insett eller bort inse saknade fog, [3]eller
b.3 genom att framställa en ogrundad invändning som ombudet dessutom insett eller bort inse saknade fog, eller
b.4 genom att på annat sätt på grund av vårdslöshet eller försummelse[4]
I detta sammanhang ska också nämnas att frågan om ett eventuellt solidariskt kostnadsansvar jämlikt 18 kap. 7 § RB omfattas av tingsrättens initiativrätt, dvs. det är en fråga som kan prövas ex officio.
Ovan har redovisats att parten alltid har att själv svara för en försumlig processföring som partens eller partens ombud har gjort sig skyldig till. Partens ombud däremot, kan inte åläggas något ansvar för vad parten själv har gjort. Partens ombud svarar nämligen endast för sådana försummelser som denne själv har gjort sig skyldig till. Konsekvensen härav är att ombudet jämte parten får svara för den merkostnad som drabbat motparten på grund av försummelsen.
3. Rättspraxis
Sveriges advokatsamfunds styrelse har i ett gammalt utlåtande, TSA, 1974, s. 450, uttalat att en advokat bör ansvara endast för uppenbara fel i den juridiska bedömningen, däremot inte för att han i en tveksam lagtolknings- eller tillämpningsfråga hävdar en annan uppfattning än den som sedermera kommer till uttryck i det slutliga avgörandet. Motsvarande tankesätt återfinns i de fall då staten blivit föremål för skadeståndstalan eller klander, på grund av ett avgörande. I RH 2000:14 uttalade hovrätten bl.a.:
Det skall därvid noteras att en felaktig rättstillämpning bara i undantagsfall torde vara så uppenbart oriktig att skadestånd på grund härav skall utgå på grund av fel eller försummelse från myndighetens sida (se prop. 1972:5 s. 518). Endast uppenbart oriktiga bedömningar kan betraktas som fel eller försummelse (se NJA 1994 s. 654, RH 1998:87).
I NJA 1994 s 654, uttalade Högsta domstolen bl.a.:
För skadeståndsansvar räcker det dock inte, när det gäller rätts- och bevisfrågor som det är fråga om här, att en domstol gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Uppfattningar i sådana frågor kan växla i sådan grad att det mera sällan kan talas om culpa eller med andra ord fel och försummelse i den mening som avses i 3 kap 2 § skadeståndslagen. Endast uppenbart oriktiga bedömningar kan betraktas som culpösa.
I RH 1983:125 ansågs ombudets sysslande i målet präglats av vidlyftighet och oklarhet samt av bristande kunskaper, särskilt beträffande rättegången i hovrätt. Härtill kom bl.a. att ombudet före en förhandling inte tillräckligt noga hade satt sig in i frågeställningarna i målet och framfört yrkanden och gjort framställningar angående bevisningen som hovrätten tvingats att avvisa. Ombudets sätt att utföra sin huvudmans talan hade enligt hovrätten vållat såväl motparten som hovrätten avsevärt merarbete och förlängt rättegången.
Av NJA 1961 s. 157, framgår att ett ombud i hovrätten under huvudförhandlingen erhållit upprepade tillsägelser och varningar i anledning av sina försummelser i processföringen och dessutom vid flera tillfällen av hovrätten erinrats om att hans förfarande kunde medföra menliga följder vid rättegångskostnadsfrågans behandling samt att ombudet yttrat sig i anledning härav. Högsta domstolens majoritet anförde bl.a.:
Väl framgår av utredningen, att R i HovR:n utfört sin huvudmans talan på ett sätt, som lämnar rum för allvarliga erinringar, och det måste antagas, att R härigenom förlängt rättegången. R kan emellertid i betraktande av omständigheterna, särskilt processmaterialets vidlyftighet och svåröverskådlighet, icke anses hava visat sådan vårdslöshet eller försummelse att skyldighet bör åläggas honom att gälda någon del av bolagets rättegångskostnad.
4. Avslutande kommentarer
Det hör nog till undantagen att ett ombud inte inställer sig till en förhandling, eller – låt vara med viss fördröjning – ignorerar ett domstolsföreläggande. Om ett ombud (eller biträde) ska åläggas ett med parten solidariskt kostnadsansvar på grund av ett påstående eller invändning, måste sålunda enligt motiven (se NJA II 1943 s 234) krävas att ombudet själv har insett eller bort inse att påståendet eller invändningen saknade fog. Processföringen i övrigt kan vara nog så tarvlig utan att bestämmelserna blir tillämpliga på ett ombud. Kort sagt så ska det mycket till innan bestämmelserna tillämpas och ett ombud åläggs ett solidariskt kostnadsansvar. Av den sparsmakade praxis som finns, framgår att förutsättningarna sällan är uppfyllda för att döma ut solidariskt betalningsansvar. Man kan därför med fog ställa frågan om det överhuvudtaget är meningsfullt för part (eller dennes ombud) att yrka ett sådant ansvar mot motpartsombudet. I stället borde frågan väckas och prövas i större omfattning av domstolarna.
Förekomsten av yrkanden om solidariskt kostnadsansvar är sällsynt mellan processombuden, i synnerhet inte mellan advokater. Om det förs fram brukar det bero på missämja mellan ombuden. Författaren vågar dessutom påstå att det än mer sällan sker någon ex officio prövning från domstolarnas sida, trots att det kanske borde förhålla sig omvänt.
Av det ovan berörda avgörande NJA 1961 s. 157, framgår avslutningsvis, att ett ombud bör lämnas tillfälle att yttra sig föregående ett beslut om eventuellt solidariskt kostnadsansvar. Högsta domstolen anförde bl.a.:
Vad härutinnan förekommit i HovR:n -- varest det icke för R framhållits, att han riskerade att själv få svara för rättegångskostnad -- kan icke anses hava varit till fyllest för att bereda R tillfälle att svara i denna del
Eftersom ombudet i avgörandet från 1961, yttrat sig i den delen i samband med sitt överklagande, ansågs det inte föreligga något hinder för att pröva frågan i Högsta domstolen.
oooOooo
Vi är mycket intresserade av processföring och processtaktik enär det visat sig att den som kan sin rättegångsbalk, också kan företräda sin klient bättre. Många gånger uppnås framgång i en rättsprocess mer på grund av hur rättegångsbalkens regelverk tillämpas, än hur den rättsliga frågeställningen i sak bör bedömas. I det här sammanhanget bör framhållas att vi aldrig väjer för obekväma beslut som t.ex. framförandet av jävsinvändning mot en domare eller en JO-anmälan mot en domstol; allt under förutsättning att fog för invändningen eller anmälan föreligger och det är till gagn för klienten.[5]
_____________________________________________
[1] Författaren gör ingen åtskillnad mellan ombud eller biträde i artikeln.
[2] Författaren menar att vårdslöshet och försummelse i det närmaste är liktydiga med varandra och behandlat dessa därför synonymt i artikeln.
[3] Se NJA II 1943 s 234.
[4] Författaren menar att vårdslöshet och försummelse i det närmaste är liktydiga med varandra och behandlat dessa därför synonymt i artikeln.
[5] Se Zacharias, Claude SvJT 2002 s. 736, Gränsen mellan materiell processledning och materiell rådgivning.