En resebyrås rättsliga status

Claude D Zacharias[1]

0. Inledning

0.1 I dessa dagar av grådask, regn omväxlat med snö och is, kanske många längtar sig bort till sol och bad. Högsta domstolens dom 2014-12-23 dom i mål nr T 3354-13 berör delvis drömmar av den här typen. Den spännande frågan om vilken rättslig ställning en resebyrå intar i förhållande till vi som köper resor genom en resebyrå, besvaras av domstolen.

1. Bakgrund

1.1 I korthet och något förenklat handlade målet om köp av flygbiljett. Köparen, MF, och resebyrån hade under början av år 2012 kontakt per telefon och via e-post angående en resa till Kroatien. Den 2 februari 2012 bokade MF resan och resebyrån ställde ut flygbiljetten samma dag med flygbolaget Malév. För att kunna ställa ut biljetten behövde resebyrån redovisa betalning för biljetten till flygbolaget. Beloppet drogs från resebyråns konto den 22 februari 2012 genom IATA Billing and Settlement Plan (BSP). MF fick sin biljett via e-post från resebyrån den 2 februari 2012 och en medföljande faktura avseende kostnaden. Enligt fakturan skulle MF betala resebyrån senast den 12 februari 2012. Den 3 februari 2012 avbröts all flygverksamhet inom Malév och betalningarna ställdes in. Bolaget försattes i konkurs den 14 februari 2012. MF betalade aldrig biljetterna.

1.2 En huvudfråga i målet var huruvida resebyrån handlade för egen eller annans räkning när resan beställdes. Den andra huvudfrågan var om resebyrån lämnat kredit till MF.

2. Parternas talan i Högsta Domstolen

2.1 Resebyrån krävde MF på betalning och hävdade att resebyrån enbart agerat som förmedlare för flygbolaget och inte som part i reseavtalet. Resebyrån gjorde vidare gällande att i och med uppdraget från MF lagt ut biljettkostnaden; ett utlägg således och inte någon kredit.

2.2 MF hävdade å sin sida att resebyrån genom sitt agerande blivit avtalspart i förhållande till MF när hon köpte resan. MF gjorde också gällande att resebyrån var att anse som part i det kreditförhållande som uppkom genom att bolaget ställde ut fakturan. MF åberopade därvid att har, konsumentkreditlagen (2010:1846) var tillämplig och att MF därför haft rätt att göra samma invändningar mot resebyrån som mot flygbolaget.

3. Högsta Domstolens dom

3.1 Högsta domstolen framhåller i sin dom att en resebyrå antingen kan vara förmedlare av ett reseavtal eller part i avtalet. Högsta domstolen uttalar:

En resebyrå kan vara antingen förmedlare av ett reseavtal eller part i avtalet. Resebyråverksamhet utmärks typiskt sett av att resebyrån för annan för-medlar ett avtal. Avtalet ingås mellan, å ena sidan, en resenär och, å andra sidan, en transportör eller en researrangör. Dessa parter kommer genom rese-byråns förmedling i ett avtalsförhållande med varandra. Om man ser till denna rent förmedlande roll har resebyrån i den juridiska litteraturen allmänt ansetts ha ställning som mellanman (jfr t.ex. Jan Steneby, Reseavtalet, 1981, s. 46 ff., Anders Beijer, Passagerarbefordringsrätt, 1995, s. 9, 33, 48 och 63, Lars Gorton, Transporträtt, 2 uppl. 2003, s. 121, Anders Eriksson, Flygpassagerares rättigheter, 2013, s. 159, Svante O. Johansson, An Outline of Transport Law, 2 ed. 2014, s. 154 f., jfr även prop. 1973:137 s. 84 och prop. 1992/93:95 s. 27). Även i vissa domstolsavgöranden och i praxis från Allmänna reklamations-nämnden synes denna uppfattning ha varit utgångspunkt. Som förmedlande länk i reseavtalet har resebyrån alltså inte ansetts vara part i avtalet. Detta innebär att resebyrån normalt är ansvarig gentemot resenären endast för försummelse vid utförandet av själva förmedlingsuppdraget.

3.2 Högsta domstolen förklarar dock att det kan finnas situationer då en resebyrå kan få ställning som part i reseavtalet. Förutsättningarna är då att resebyrån agerat självständigt i förhållande till transportörens avtalsvillkor. Som exempel nämner Högsta domstolen att resebyrån erbjuder en, egen rabatt på priset eller liknande. Högsta domstolen menar att Frågan om en resebyrån i övrigt intar partsställning måste bedömas utifrån allmänna avtalsrättsliga grundsatser. Därvid hänvisar Högsta domstolen till motiven till avtalslagen. I dessa framgår det att det avgörande för om en fullmäktig handlar för annans eller egen räkning är om resebyrån har agerat mot resenären på ett sådant sätt att resenären har fått klart för sig att resebyråns mening inte är att handla i eget eller annans namn, ska mellanmannen, dvs. resebyrån i allmänhet inte heller anses ha gjort det. Högsta domstolen sammanfattar rättsläget så att utgångspunkten är att den som vidtar en åtgärd gör det för egen räkning. För att antagandet ska brytas krävs ett förtydligande att så är inte fallet. Bevisbördan härför läggs på mellanmannen vilket i det här fallet dessutom är än mer naturligt eftersom resebyrån är en juridisk person. Högsta domstolen påtalar dock att även om mellanmannen inte har klargjort sin ställning och även om det råder osäkerhet om denna, talar rättspraxis för att det är tillräckligt att avtalsparten har insett eller borde inse det rätta förhållandet. Vidare kan det i vissa situationer ha varit underförstått eller förutsatt av parterna att avtalsparten enbart skulle ha huvudmannen att hålla sig till.

3.3 På själva frågan om resebyrån var part i avtalet svarade Högsta domstolen nej med följande motivering:

Av den i målet aktuella e-postkorrespondensen framgick att MF ville boka en flygresa till Kroatien. Det framgår vidare att olika datum och resvägar diskuterades mot bakgrund av olika flygbolags rutter; särskilt nämndes SAS, Lufthansa och Malév. Redan härigenom står det klart att [resebyrån] inte agerade för egen räkning utan enbart förmedlade en flygresa. Dessutom angavs det i den faktura som sändes till MF att resan skulle utföras av ”Malev Hungarian airlines”.

4. Utlägg eller kredit?

4.1 Högsta domstolen konstaterar i sin dom att oavsett på vilken grund resebyrån har gjort utläggen för biljetterna, har bolaget som fristående kreditgivare beviljat MF uppskov med betalningen och det är därför fråga om ett kreditköp enligt konsumentkreditlagen. Högsta domstolen framhåller också i domen, att det saknar betydelse att beloppet först efter fakturans förfallodag drogs från resebyråns konto hos IATA samt att fakturans förfallodag inträffade innan och före planerad avresa. I stället konstaterar Högsta domstolen att det är fråga om en kredit eller kortfristigt lån om man så vill:

Ett kreditköp är enligt 2 § bl.a. ett köp av en tjänst som finansieras genom en kredit som lämnas av annan kreditgivare än säljaren, om tjänsten anges i kreditavtalet. Med ett sådant avtal avses bl.a. ett avtal om betalningsanstånd. Det krävs enligt förarbetena att tjänsten kan identifieras genom kreditavtalet. Vidare anges i förarbetena att begreppet tjänst omfattar bl.a. resor. (Se prop. 2009/10:242 s. 87.) Lagen är i princip tillämplig på s.k. fakturakrediter, dvs. sådana kortfristiga krediter som är avsedda att finansiera ett köp av en vara eller en tjänst som kreditgivaren tillhandahåller konsumenten. Detsamma gäller beträffande s.k. fristående krediter, dvs. krediter som inte lämnas på grundval av något samarbete mellan en säljare och en kreditgivare. (Se a. prop. s. 39 f. och 88 f.)

4.2 För juristen kan Högsta domstolens redogörelse rörande den s.k. stoppningsrätten, dvs principen om att en part inte behöver prestera eftersom en motprestation riskerar att utebli, väl värd att ta till sig.

När en part gör gällande att han eller hon inte behöver prestera eftersom motprestation riskerar att utebli, syftar detta på vad som brukar benämnas stoppningsrätt. Denna rätt har för köprättens del lagfästs i 61 § första stycket köplagen (jfr artikel 71 Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor, CISG). Av bestämmelsen framgår att om det efter köpet visar sig att en parts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han eller hon inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten för sin del ställa in fullgörelsen och hålla inne sin prestation. Denna suspensionsrätt är som framgår dubbelriktad; såväl naturagäldenären som penninggäldenären kan använda sig av den. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i konsumentköplagen (1990:932). Emellertid har stoppningsrätten, som den kommit till uttryck i köplagen, tillagts betydelse inom hela kontraktsrätten (författarens markering) då den anses ge uttryck för allmänna principer om befogenheter vid befarat avtalsbrott. Detta synsätt slog i rättspraxis igenom under den tid som 1905 års köplag gällde, i vilken någon motsvarande suspensionsbestämmelse inte fanns (se NJA 1986 s. 136, jfr till det anförda Svante O. Johansson, Stoppningsrätt under godstransport, ak.avh. 2001, s. 27 f. och 85 ff., Jan Hellner m.fl. Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet. Allmänna ämnen, 5 uppl. 2011, s. 84 ff. samt Johnny Herre, under medverkan av Jan Ramberg, Konsumentköplagen, 4 uppl. 2014, s. 472). Det saknas anledning att göra någon annan bedömning än att stoppningsrätten gäller också beträffande den här aktuella situationen.

5. Avslutande kommentar:

5.1 I detta mål konstaterade Högsta domstolen att antagandet för att resebyrån handlar för egen räkning inte är särskilt stark med tanke på att resebyrån i de allra flesta fall handlar som förmedlare av resan och att det förhållandet ofta är känt för resenären. Emellertid framhåller Högsta domstolen också att man inte kan förvänta sig särskild stor kunskap bland konsumenterna och därför bör man kräva av resebyrån att den klargör för resenären att byrån träffar avtalet för huvudmannens och inte för sin egna räkning. Det ska också framgå tillräckligt i beställningen av resan. Dessutom menar Högsta Domstolen att även om man kan ta särskild hänsyn till konsumenter, bör utgångspunkten av systematiska och praktiska skäl vara densamma även när resenären inte är konsument. Kravet på resenären när det gäller vad han eller hon bör ha insett kan dock komma att ställas högre i sådana fall. Man kan också – som domstolarna gjorde – jämföra med vad som gäller vid försäljning av paketresor. I förarbetena till lagen (1992:1672) om paketresor anges att en ååterförsäljare - dvs. den som säljer eller marknadsför paketresor som organiseras av någon annan såsom arrangör - vanligtvis inte är part i avtalet med resenären men bli det enligt allmänna avtalsrättsliga grundsatser (jfr prop. 1992/93:95 s.27 och 77.) I det aktuella målet ansågs omständigheterna sådana att resebyrån inte var avtalspart i förhållande till MF utan en osjälvständig mellanman, förmedlare.

5.2 Eftersom konsumentkreditlagen ansågs tillämplig ägde MF rätt att invända att hon inte behövde betala för resan, eftersom flygbolaget inte skulle kunna genomföra flygningen (jfr 29 § konsumentkreditlagen).

[1] Med benäget biträde av Daphna Zacharias.